En liten extrapost idag minsann.

Blev nyss erbjuden ett jobb som webmaster på ett roligt företag i spelindustrin. Jag har ju redan jobb så om någon är intresserad, maila mig för mer info.

MVH / Olof

PS: Kolla nyss postade CRBlogs Record Sleeves of the Week.

“Why do you suppose there are so few female graphic designers — or at least so few female ’superstar’ graphic designers?”

MVH / Olof

Gammal surrealist blir nytt försäkringsbolag.

(Via Anothercompany.)

När konstvärlden är så spretig och odefinierbar som den är nu, och folk pratar om måleriets död hit och dit så kan man inte annat än undra vad som komma skalll. I mitt lekmannahuvud har det dykt upp en röd tråd mellan några konstnärer som jag sett uppmärksammas på sistone. Det som enligt mig mest kommer imponera på konstpubliken är konst som ger första intryck i stil med “Vilken tid detta måste tagit” eller “Hur har hon/han lyckats göra så mycket/många?”. Kort sagt; detta är den ambitiösa konstens tidevarv.

Jag vill ge tre exempel:

Tara Donovan har bland annat skapat en 90cm3 kub av synålar som endast hålls samman av friktion och gravitation.

John Powers gör enorma geometriskt och symmetriskt perfekta skulpturer.

Hervé Graumann gör kompositioner av vardagliga ting som upprepas exakt i stora mönster.

För mig är detta en reaktion på att konst allt som oftast är enkelt genomförd med en gigantisk kontext och en konceptuell roman som diskurs för att backa den. Det är mycket sällan man tappar andan vid en avtäckning eller när man kliver in på ett vernissage. Med den nya ambitiösa och tidskrävande konsten vill man nog knäppa alla som någonsin sagt “Äh, det där skulle en treåring klara av” på näsan.

Detta är min spaning. Har ni inlägg i debatten? Tips om liknande konst? Kommentera!

MVH / Olof.